"Gud vet hvad: en riddare från forntiden med sköld, harnesk och hjelm...."

Det här citatet och även scenen minns jag jättetydligt. (Dock var jag tvungen att kolla upp det exakta citatet, men det är en annan femma). Jag kommer ihåg just den här scenen/citatet för att den är en av de ytterst få glimtarna av hopp som berättas i boken. Ottilias nyfikenhet som har dessa drömmar som även finns idag, att en prins kommer och ber om hennes hand. Hennes hoppfullhet svämmar nästan över sekunden innan hon ser den fula smala, bleka tanten som kliver ut ur vagnen. Även illusioner där, i stort sätt hela boken kan kopplas till bokens titel.