Jämförelse

Jag tycker att boken påminner lite om Pengar som vi läste vid tidigare tillfälle.
Författaren där, Victoria Benedictsson levde under 1800-talet som Sophie von Knorring. Dock föddes Victoria 2 år efter Sophies död vid 51 års ålder. Tiderna kan ha ändrats betydligt mycket under Victorias uppväxt. Victoria dog även vid betydligt lägre ålder, hon blev blott 38 år gammal.
Bådadera skrev till en början under pseudonym.
Victoria gav ut sina skrifter under namnet "Ernst Ahlgren" och Sophie "Författaren till Couisnerna"
 det senare anser jag vara lite avslöjande att under namnet döljdes en författarinna.
På t ex Wikipedia står det massa information om Benedictsson medans under von Knorrings namn står ytterst lite fakta. Detta kan bero på att Knorring var äldre och det kanske inte alls sparades källor till fakta om henne på samma vis som Benedictsson.

Båda dessa böcker handlar om två unga flickor i samma ålder på landsbyggden. Den ena gifts bort och den andra får man bara följa med på en visit till huvudstaden. I Illusionerna gifter sig mannen (Otto) i yngre ålder än vad mannen i Pengar gör. Det verkar även som att Ottos trolovade Malvina, hade lite mer att säga till om än vad Selma hade. Hade förutsättningar om giftermål försämrats med tiden? Malvina var även kär i Otto men kärleken var inte riktigt ömsesidigt, däremot var det det motsatta i Pengar, där Pål var kär i Selma som inte kände detsamma.

Framsidorna är rätt så lika, en ensam kvinna med uttryckslöst ansikte, pråliga kläder. Dock var Selma iförd bröllopsskrud som var svart vilket bröllopsklänningarna var förr i tiden , medans Ottilia har enligt mina spekulationer en vardaglig ändå ganska prålig klänning och huvudbonad.

Jag har själv inte upplevt något liknande, däremot är otrohet och spekulationer om ämnet  tämligen vanligt i media, filmer etcetera.


Scen/citat

"Gud vet hvad: en riddare från forntiden med sköld, harnesk och hjelm...."

Det här citatet och även scenen minns jag jättetydligt. (Dock var jag tvungen att kolla upp det exakta citatet, men det är en annan femma). Jag kommer ihåg just den här scenen/citatet för att den är en av de ytterst få glimtarna av hopp som berättas i boken. Ottilias nyfikenhet som har dessa drömmar som även finns idag, att en prins kommer och ber om hennes hand. Hennes hoppfullhet svämmar nästan över sekunden innan hon ser den fula smala, bleka tanten som kliver ut ur vagnen. Även illusioner där, i stort sätt hela boken kan kopplas till bokens titel.

Mina åsikter om boken

Jag tycker att det var ganska kämpigt att ta sig igenom en så pass omodern och gammal bok, med otroligt frustrerande språk, med meningar långa som metern, särskrivning och ord som man aldrig hör användas förut.
Jag gillade att boken var ganska simpel med en egentligen ganska intetsägande handling, men som Knorrong ändå lyckats få ganska intressant och givande, ungefär som en av dagens ungdomsböcker, bara att den var skriven för över hundra år sedan. Det jag gillade mindre var att den var lite långtråkig då och då med otroligt långa beskrivningar om en och samma sak vilket även kan ses som något bra, målande och detaljerat men i mina ögon ses det som negativt. Det svåraste var nog själva språket och att förstå exakt allting som var format på bokens tunna sidor. Att det egentligen inte hände särskilt mycket i boken var även det ett minus.

Budskap

Budskap är något som tydligen är otroligt viktigt i böcker, film och låtar och hela köret.
Varför skriver ingen en bok utan budskap bara för att den tycker det är roligt att skriva massa oväsentliga saker?
Jag tycker att det är svårt att se ett tydligt budskap i boken.
Istället försöker hon förtälja och måla upp sanningen och visa att t ex adeln inte alls var lika fin och bra som den framställs. Hon beskriver även lite inbundet att man inte alltid ska ha för mycket förhoppningar, drömmar krossas fortare än en gris blinkar samtidigt som att utan mål har man inget att sikta emot.
Jag tycker hela Knorring och hennes illusion är lite tvetydlig med en mystik för att kanske förvilla läsaren något i dennes jakt på att förstå vad Knorring egentligen menar.

Avslutande reflektioner





Slutet

Jag har inte sett några frågor eller liknande förrutom om det är Otto som framställts som utgivaren, men även fast svaret står i eftertalet tror jag på min egna teori.
Boken anknyter till början då hon äntligen är hemma igen, ute på landet med sin älskade mormor, där historian tog sin början. 

Jag anser att slutet är ganska otydligt. Det ger inte direkt något slut där alla lösa trådar går ihop till en knut och den ger heller inget som kan få läsaren själv att hitta på ett slut just för att det är lite otydligt.
Kanske är det bara jag som uppfattar slutet som otydligt och något vilseledande.
Samtidigt tyckte jag ändå att slutet passade innehållet i boken ganska bra och ändå satte punkt för det mesta.

Citat

Ett citat är ganska svårt att finna som ska beskriva några dussin sidors text.
Dock hittade jag ett som med lite fantasi kan passa bra in.
"När man bara börjar halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare"
Jag tycker att Ottila var ordentligt malplacerad i Stockholm.
Lantflickan som endast bor med sin mormor görs om till en accessoar för att utsmycka någons hem och lära sig vett och etikett och hela överklass köret. Jag tycker att hon hela tiden givit upp sig själv (och absolut tydligast i slutet) under Stockholms visiten och därför bara halkat ner för den fasansfulla branten som dramatskt beskrivs och hon satte sig själv mer och mer i skiten (fortare och fortare) rent utsagt. I slutet hade hon glidigt ner för branten och sedan påbörjat den långa vandringen till toppen igen.


Sista meningarna

"Hvarken helsa eller förmögenhet kunna någonsin på detta sätt räcka till för Ottos återstående lif, och, sedan båda delarne äro borta, måtte då Gud i sin mildhet ingifva honom verklig, upprigtig, från hjertat kommande ånger! Det är allt, hvad jag nu merönskar den tomma bilden af honom, som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort.
God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Ottilia som jag alltid uppfattat äldre i huvudet än vad som står skrivet framstår även här som den världsvana och pricksäkra talaren. Hon talar om att hon sett alla sina illusioner smälta bort vilket hon ser som ett straff när det även kan vara bra att hon fått en tydligare bild av verkligheten istället för att leva med att se det hon egentligen vill se utifrån egna värderingar och tankar.
Hon avslutar med en god natt hälsning till mormodern och talar om att hennes olja i lampan snart tar slut vilket jag tycker man kan tolka på två sätt;
Att hon fortfarande är otroligt svag efter sjukdomen och inte har många dagar kvar i livet, vilket hon då ser fram emot då dessa illusioner försvunnit och hon tvingats leva i den verkliga, hårda verkligheten där ingenting skrivs efter hennes regler.
Det andra sättet kan vara att henens lampa slocknar och att hon då kommer att sluta dokumentera sitt liv på papper och isådanafall faktiskt leva med att livet är hårt och att allt inte blir som man tänkt sig, vilket är en ganska ometaforisk och basic tolkning, därför tror jag mer på den första då det metaforiska språket används flitigt i boken.

"Nej, bevar´s, långt ifrån allt detta! Det är visst inte jag! Inte ditåt en gång! Jag ber, för all del, tro inte det! Det skulle ju alldeles störa min jovialiska reputation, om man kunde falla på den dåraktiga tron, att samvetsqval och sorg någonsin gnagt på mig. Nej långt derifrån! Och måtte nu ingen läsare eller läsarinna i de båda brödrarikena (ty längre komma väl inga Svenska illusioner) utbrista i den gamla, dumma, utnötta, men af okända skäl ännu overderlagda satsen, att:
Qui s´excuse, s´accuse!" (Den som ursäktar sig, anklagar sig)


I utgifvarens eftertal är det enda i princip som han säger att han inte är Otto. Jag tror fortfarande att det här är någon slags krydda på historian från Knorrings sida och jag tror även fortfarande att det är menat som att Otto är denne men dock blivit en ny person och ångrar djupt sina handlingar i sitt ungdomliga han. Om jag isådanafall har rätt med att det är Otto som illusioneras (om det nu finns något ord som heter så men det beskriver det jag ville framföra otroligt bra) så säger han emot sig själv på något dubbel moraliskt vis då han först helt förnekar att det är han och sedan avslutar med att den som ursäktar sig, anklagar sig. Jag tycker att eftertalet är en form av ursäkt om fallet fortfarande är som om jag hade rätt.


Sammanfattning, slutet

Ottilia har sedan hon fått reda på att Otto gjort en annan kvinna med barn legat sjuk.
Hennes trogna vän Melida stöttar henne genom hennes sjukdom. I all förvirring som Ottilia går igenom försöker Otto hela tiden få kontakt med henne men som Ottilia moget avslår.
De får iallafall kontakt med varandra och en dag vaknar Ottilia upp i hans famn. Han berättar att han älskar henne mer än allt annat och vill dela resten av sitt liv med henne, rymma med henne. Ottilia försöker avslå även detta men övertalas att iallafall tänka på saken.

Ottilia blir relativt frisk och hennes Tante bjuder ner henne på en middag, där hon innan alla gäster anlänt träffar Otto. Han är fantastiskt belåten över att träffa henne igen och berättar att han väntat på henne. När gästerna anlänt tilltalar han inte henne som "couisine" utan "söta Ottilia" vilket innerligt glädjer henne. de framför sin "älsklingsscéne" ur Alzire och är sig själva i rollerna utan spelad kärlek. Mitt under framförandet slås dörrarna upp och tante Aline anländer med en dam och en herre i var hand och i släptåg en ung blond vacker flicka och sist som Ottilia direkt känner igen, Ottos barndomsvän Alfred. Ottilia förstår att flickan är Ottos trolovade Malvina. Både Otto och Ottilia stelnar till innan det svartnar för Ottilias ögon och hon faller.

Hon vaknar sedan till fyrtiofem minuter senare i sällskap av en doktor och Melida. Ännu en gång insjuknar hon och ligger i veckor innan hon klarnar till i huvudet. Då når nyheten även henne att Otto flyttat till sin fästmö, att de gift sig. Melida finner sig alltid vid hennes sida och stöttar henne genom allt innan Ottilia efterlängtat får klartecken att hon kan resa hem till sin goda mormor igen. Hon bestämmer sig dock för att kolla hur det ligger till hos hennes föredetta kammarjungfru och vän, Marie och dennes och Ottos barn. 
Ottilia ser barnet nästan som hennes eget medans hon passar barnet när Marie sprungit ut på ett ärende, hon önskar innerligt att denna otroligt söta varelse var hennes avkomma. Då öppnas dörren och Otto kommer in. Han faller gråtande på knä och vilar sitt huvud mot Ottilia. Hon tar förnuftet till fånga och ber honom sansa sig. Hon ser detta som att Gud givit dem ett sista "farväl för hela detta lifvet."


Logg 4: Slutet och avslutande reflektioner

Slutkläm infinner sig här snart!

Sanningen

Jag tror att det här är en helt påhittad historia. Kanske att vissa personer och detaljer faktiskt fanns/inträffat i Knorrings liv som hon sedan använder som inspiration för att fullända sin påhittade historia. Det här gjorde hon tror jag eftersom hon inte alls ville gå ut med hela sitt liv i en bok som vem som helst skulle kunna läsa.
Det skulle kunna vara hennes egna liv också och att hon då har kryddat på med massor av detaljer för att göra en ganska enkel historia känsloväckande och lite dramatisk. Störst sannolikt tror jag att den är påhittad. Med det lilla pr tricket med Utgifvarens företal hur man får det till att det är Otto när man läst en bit in i boken för att ge berättelsen en twist av eftertänksamhet. Vilket hon även lysckades med då jag reflekterat över bokens innehåll under större delen av läsningen. Jag hittar dessvärre inga citat som kan kopplas ihop med dessa slutsatser. Däremot hänvisar jag till både Utgifvarens företal och eftertal för att ta del av illusionen som skapas i företalet och sedan krossas i eftertalet, vilket jag även tror är menat som ett av de illusioner som boken förväntas skapa.


Eviga teman

När man talar om eviga teman upptäcker man att samhället då och nu faktikst inte är allt för olika.
Teman som alltid hänger kvar som även syns tydligt i boken och i dagens samhälle är framförallt olycklig kärlek, den hemska känslan att älska någon som inte älskar dig tillbaka och ännu värre i den här boken, låtsas att den älskar dig tillbaka. Det här är vanligt mestadels i ungdomsböcker då det är otroligt vanligt som tonåring att bli kär i den man inte kan få.

Könsroller är även otroligt vanligt, både när man är liten och säger att tjejer är bättre än killar och vice versa och även i vuxenvärlden med löneskillnader och jämställdhetsfrågor.
Även skillnader mellan fattiga och rika är ett hett ämne som alltid återkommer i både samhället och tidskrifter.

Helt enkelt olika sorters klyftor mellan olika sorters människor. Sådant är kvarstående problem i samhället, olika sorters maktspel och jämdställdhets problem. Frågan är om dessa problem någonsin kommer att lösas eller är och kommer förbli eviga teman föralltid?
 
Jag tycker även att jämställdheten mellan ungdomar och vuxna är alldeles för låg. Både i boken och i dagens samhälle. Endast för att de äldre har levt längre betyder det inte att man kan vara otrevliga och nedlåtande mot de yngre. I boken t ex när tante Aline gång på gång snäser åt Ottilia som om hon vore inget värd. Samma sak kan man se idag i bland annat köer till kassan hur äldre har mage att tränga sig i kön. Oftast så leder detta till protester i dagens samhälle vilket det inte gjorde förr i tiden utan då lärde man bara sig att leva med otrevligheterna vilket jag tycker är ganska bisarrt att man tog så lite plats och aldrig uttryckte sina känslor helhjärtat.


Varför min bok är en klassiker

Jag anser att en klassiker är en bok som aldrig går ur tiden. Många böcker som ges ut försvinner lika fort, men vissa minns man alltid och använder som exempel decennier senare.
Därför tycker jag heller inte att moderna böcker kan vara klassiker då deras framtid är omöjlig att förutspå. Man kan säga att det kan bli en klassiker men aldrig med en ren säkerhet. Huruvida en bok kan kallas klassiker ser man inte förrän den fått sin dom av kritikernas glåpiga ögon och läsarnas egna recensioner. En klassiker bör ha några år på nacken och ska berätta om hur det en gång varit. Illusionerna skulle man kunna kalla en historiebok lika bra som en klassiker. Den berättar för oss idag om skillnader på landet och i staden, köns och klasskillnader och hur det hade kunnat vara om världens inte utvecklats med samma swung som den gjort. Utan böcker som denna kanske vi inte alls hade haft en lika bra uppfattning om vår faktiska utveckling. Värdet av dessa böcker är ganska högt då det kan användas som läromedel och även som en hobby.
Min bok är en klassiker för att den har uppfyllt mina kriterier om vad jag anser är en klassiker.
Med gammeldags och ett ganska vackert språk, ändå för mig med ett ganska ointressant innehåll men som ändå får så otroligt mycket sagt. Även den extremt oinnovativa framsidan ger något av en klassikerstämpel.


Samma bok med olika omslag, ganska onödigt enligt min mening.


Logg 3: Boken som klassiker

I min tredje logg analyserar jag min bok utifrån vad som kännetecknar en klassisk roman. Här reflekterar jag också över å vilket sätt min är en historisk beskrivning av vårt samhälle, och storstadslivet.


Bildspråk

Boken har ett otroligt målande språk som hela tiden ritar upp bilder till den insatta läsaren. Knorring skriver emellanåt i metaforer och bildspråk för att beskriva något ganska dramatiskt. Citaten på första sidan som ofta i inte bara min blogg har nämnts och diskuterats är ett av de tydligaste exemplen på Knorrings metaforiska förmåga;
"Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel."
Citatet ger en tydlig bild med hjälp av de fetmarkerade bildspråks markörerna. För att just betona om hur förändrad hon var när hon kom hem igen så lägger hon in bildspråks etapperna där hon beskriver hemkomsten och har inte alls lika tunga metaforer i det positiva, just för att verkligen lägga fram hur Stockholm förändrat henne åt det negativa hållet. Knorring har ett genomtänkt skrivande och det är tydligt vad det är hon vill framlägga och det betonar hon ofta med dessa tunga metaforer.


Dödens ängel - bildkälla


Uppbyggnad

Berättelsen är uppbyggd som en tillbaka blick där Ottilia berättar i brevform/dagboks anteckningar för sin mormor hur allting var i det aristokratiska Stockholm.
 Hon börjar med att berätta om dagen då tante Aline kom till hennes hem. Därifrån berättar hon allt från början till slut och växlar lite med att skriva i  dåtid, nutid även om tillfället är detsamma.
Det är ungefär som att två tider utspelas samtidigt parallellt ungefär som om mormodern skulle läsa detta samtidigt som det händer eller liknande.
När hon sedan kommer hem skriver hon fortfarande istället för att tala med sin mormor vilket kan ha flera olika anledningar. Antingen så har mormordern gått bort och Ottilia skriver till henne när hon är i "himmelen" eller så är hon en ganskam blyg gestalt som istället för att berätta allt detta till mormodern fegar lite och skriver istället. Hon kanske skäms över sin svåra kärlek till Otto och därför är det för henne ett lättare sätt att berätta genom brev.
Jag tror att det här är ett ganska smart drag från Knorrings sida då det väcker lite förvirring och får läsaren att verkligen tänka till och reflektera över innehållet i boken. Som jag tidigare nämnt tror jag att hon försöker få läsaren lite delaktig i sitt skrivande och komma på egna slut och tillsist kanske förargas eller lättas över hur boken faktiskt slutar.


Bild av Stockholm

I boken skildras Sthlm som en plats där överklassen samlas och lever livets glada dagar. Mycket fester och mycket pengar. Man skulle kort och gott visa upp sig och skaffa sig en betydande ställning.
Det här går att jämföras med dagens överklass och Stureplan idag, du ska vara snygg, ha mycket pengar, skaffa dig de rätta kontakterna och festa.
Jag kan inte hitta något citat som jag direkt kan koppla till mina slutsatser då staden Stockholm inte beskrivs särskilt ingående utan endast deras livsstil.


Samspel/förändring

Om vi till en början endast fokuserar på Ottilia och hur hon samspelar med intrigen och karaktärerna;
Hon genomgår någon slags personlighetsförändring från att vara sig själv i en för henne trygg och hemvan miljö hos sin mormor på landet till att förändra sin livsstil, hennes sätt att vara och hennes sätt att tänka när hon flyttar till stan, en ovan och otrygg miljö.
På så sätt samspelar hon med miljön då hon i takt med miljöombytena förändras själv. Kanske intrigen med Otto var en faktor till Ottilias drastiska förändring. Ottilia beskrivs mest utifrån sitt egna perspektiv då hon  mestadels förklarar sina egna känslor. Jag får ingen riktig bild av hur Ottilia ser ut förrutom bilden på bokens framsida och tante Alines beskrivning i början. Detta gör att eftersom historien fortgår ändrar hon skepnad i mina ögon.

Jag kan känna igen mig i Ottilias osäkerhet på nya, ovana platser och med nya möten. Jag känner även igen mig i hennes säkerhet på en hemtam plats.
Killar som Otto tror jag att det tyvärr finns gott om i dagens samhälle. Detta gör att personerna känns verkliga för mig.


Karaktärerna

Jag anser att personerna passar alldeles utmärkt i sin tid, något tillbakadragna med någon sorts blyghet och rädsla för att inte leva upp till kriteriena för att vara propra mogna damer eller gentlemän med charm.
Jag tycker inte att det finns några som helst moderna drag i boken. Den speglar sin tidsepok till punkt och pricka vilket kanske inte är så förvånande då Knorring själv levde under samma tid. Baserat på att jag verkligen får undersöka bokens rader med förstoringsglas för att hitta minsta lilla likhet har jag dragit denna slutsats.
 
Jag tror att samhället formar människorna och deras personligheter även om det också är människorna som formar samhället. Detta skulle man kunna kalla moment 22, då jag tycker att samhället blir brutalare och brutalare med absurda ideal, krav och normer.


Svar

My om ♣ Beskrivande ordval och uttryck:
"Hemliga tankar framgår inte lika tydigt som utseendet som beskrivs ordagrant" - i många av dagens böcker kan det vara tvärtom med tydligare beskrivningar av människors hemliga tankar. Beskrivningar kan det vara sämre med. Varför tror du att Knorring väljer att förtiga detta?



Genom att inte tala om vad alla tänker hela tiden så lägger man allt fokus på huvudpersonen och dennes tankar. Man ger även ansvaret till läsaren att föreställa sig vad folk tänker i olika sammanhang. Knorring kanske väljer att förtiga detta då hon just vill låta läsaren föreställa sig själv, väcka nyfikenhet och involvera läsaren i skrivandet så att säga, försöka få läsaren att fortsätta läse hennes kreativa bok och förstå hur hon själv som författarinna tänker.

RSS 2.0