Eftersom Ottilia är förtäljaren i boken så är det oftast från hennes perspektiv som personerna beskrivs. Hon har ändå ett ganska moget sätt för sin ålder, att beskriva folk hon möter med ord som klockrent tydliggör en bild av personen som målas upp på ens näthinna.

Till exempel hennes sätt att beskriva hennes tante, Aline:
".... upptäcka mina ögon ett torrt, magert benrangel med insjunkna, färglösa kinder, med ögon skarpa och runda, med en mun utan en enda tand, händerna hvita som grissylta, och hela denna figur insvept i siden och fina broderier, band och flor."
Man ser framför sig den där fula tanten, med ålderns tecken i ansiktet, blek och mager som om hon var insjuknad i vampyrismen eller liknande.
Självfallet är det inte Ottilias egna beskrivningar utan då författaren, Sophie von Knorring genom Ottilia. Vilket är lite fascinerande med böcker hur författaren väljer att tala igenom någon annan många gånger kanske av en absurd rädsla att uttala sig själv, kanske iallafall på den tiden då Sophie till en början valde att författa inkognito.
Att hon var iförd siden med vackra broderier antyder att hon var från överklassen och inte någon liten håla som Ottilia var.
Hemliga tankar framgår inte lika tydigt som utseendet som beskrivs ordagrant. Istället får ma agera lite tankeläsare genom att baserat på reaktioner som beskrivs klura ut vad de kan tänkas tänka. Ibland så talar även Ottilia om vad hon dror sitt sällskap tänker:
"Sedan trodde den Herrn väl inte, att det lönade slå upp sin språklåda till mig, utan han skrattade och skämtademed en flicka till höger,...." I det här citatet framgår vad Ottilia tycktes tro att hennes bordsgranne tänkte och även Ottilias fruktan att verka omogen, tråkig och ointressant. Kanske även en gnutta av avundsjuka från hennes sida.