Berättelsen är uppbyggd som en tillbaka blick där Ottilia berättar i brevform/dagboks anteckningar för sin mormor hur allting var i det aristokratiska Stockholm.
 Hon börjar med att berätta om dagen då tante Aline kom till hennes hem. Därifrån berättar hon allt från början till slut och växlar lite med att skriva i  dåtid, nutid även om tillfället är detsamma.
Det är ungefär som att två tider utspelas samtidigt parallellt ungefär som om mormodern skulle läsa detta samtidigt som det händer eller liknande.
När hon sedan kommer hem skriver hon fortfarande istället för att tala med sin mormor vilket kan ha flera olika anledningar. Antingen så har mormordern gått bort och Ottilia skriver till henne när hon är i "himmelen" eller så är hon en ganskam blyg gestalt som istället för att berätta allt detta till mormodern fegar lite och skriver istället. Hon kanske skäms över sin svåra kärlek till Otto och därför är det för henne ett lättare sätt att berätta genom brev.
Jag tror att det här är ett ganska smart drag från Knorrings sida då det väcker lite förvirring och får läsaren att verkligen tänka till och reflektera över innehållet i boken. Som jag tidigare nämnt tror jag att hon försöker få läsaren lite delaktig i sitt skrivande och komma på egna slut och tillsist kanske förargas eller lättas över hur boken faktiskt slutar.