"Hvarken helsa eller förmögenhet kunna någonsin på detta sätt räcka till för Ottos återstående lif, och, sedan båda delarne äro borta, måtte då Gud i sin mildhet ingifva honom verklig, upprigtig, från hjertat kommande ånger! Det är allt, hvad jag nu merönskar den tomma bilden af honom, som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort.
God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Ottilia som jag alltid uppfattat äldre i huvudet än vad som står skrivet framstår även här som den världsvana och pricksäkra talaren. Hon talar om att hon sett alla sina illusioner smälta bort vilket hon ser som ett straff när det även kan vara bra att hon fått en tydligare bild av verkligheten istället för att leva med att se det hon egentligen vill se utifrån egna värderingar och tankar.
Hon avslutar med en god natt hälsning till mormodern och talar om att hennes olja i lampan snart tar slut vilket jag tycker man kan tolka på två sätt;
Att hon fortfarande är otroligt svag efter sjukdomen och inte har många dagar kvar i livet, vilket hon då ser fram emot då dessa illusioner försvunnit och hon tvingats leva i den verkliga, hårda verkligheten där ingenting skrivs efter hennes regler.
Det andra sättet kan vara att henens lampa slocknar och att hon då kommer att sluta dokumentera sitt liv på papper och isådanafall faktiskt leva med att livet är hårt och att allt inte blir som man tänkt sig, vilket är en ganska ometaforisk och basic tolkning, därför tror jag mer på den första då det metaforiska språket används flitigt i boken.

"Nej, bevar´s, långt ifrån allt detta! Det är visst inte jag! Inte ditåt en gång! Jag ber, för all del, tro inte det! Det skulle ju alldeles störa min jovialiska reputation, om man kunde falla på den dåraktiga tron, att samvetsqval och sorg någonsin gnagt på mig. Nej långt derifrån! Och måtte nu ingen läsare eller läsarinna i de båda brödrarikena (ty längre komma väl inga Svenska illusioner) utbrista i den gamla, dumma, utnötta, men af okända skäl ännu overderlagda satsen, att:
Qui s´excuse, s´accuse!" (Den som ursäktar sig, anklagar sig)

I utgifvarens eftertal är det enda i princip som han säger att han inte är Otto. Jag tror fortfarande att det här är någon slags krydda på historian från Knorrings sida och jag tror även fortfarande att det är menat som att Otto är denne men dock blivit en ny person och ångrar djupt sina handlingar i sitt ungdomliga han. Om jag isådanafall har rätt med att det är Otto som illusioneras (om det nu finns något ord som heter så men det beskriver det jag ville framföra otroligt bra) så säger han emot sig själv på något dubbel moraliskt vis då han först helt förnekar att det är han och sedan avslutar med att den som ursäktar sig, anklagar sig. Jag tycker att eftertalet är en form av ursäkt om fallet fortfarande är som om jag hade rätt.