I början av boken finns flera sidor lång text om Sophie von Knorring och hennes olika verk. 
Människor som funnits i Sophies liv beskrivs, även hennes namnskifte och vad kritikerna tycker om hennes böcker etcetera.
Mycket fakta om utgivning finns också.
Enligt min mening tycker jag att sådant i böcker är onödigt. Flera sidor av bara fakta om hur utgivning, recensioner gått till tror jag inte att många tycker är särskilt roande att läsa.
När man ändå läst allt detta "tråkiga" fick man reda på att boken när den gavs ut, runt år 1830 mottogs den både med ris och ros. Många hade svårt att förstå hur Ottilia kunde bli kär i en så svag och menlös karl som Otto. Något som är roligt är att det är otroligt många som valt att recensera boken utan att lämna sina namn, vilket skulle vara otänkbart i dagens läge, för idag måste man lämna sitt namn för att det ska publiceras. Idag dras heller inte folk för att lämna sitt namn och bli kritiserade för deras åsikter etcetera. 

UTGIFVARENS FÖRETAL.
".... ty ingen må nu gå och förhemska sig med den rysliga tanken och illusionen, att ett cholera-lik ännu står kapprakt ofvan jord, hvilket mitt förblomstrade språk så när kunnat gifva anledning att förmoda. Nej, nej! - gumman är, der hon skall vara, och himlen gifve, att jag kunde säga det samma om mig...."

Jag tycker att utgivarens företal saknar en röd tråd, vilket jag antar var ett speciellt sätt att skriva förrut.
Jag tycker även att utgivaren har en ganska vass, nonchalant och fräck ton i sitt sätt att skriva. Något nervärderande mot kvinnor skulle jag säga. Då han mellan raderna skriver som att Ottilias mormor, inte var något att ha. För det var nämligen Ottilias mormor som var Ottos tante som dog i choleran enligt all den "onödiga" faktan i början. Vem skulle vara hans tante om inte Ottilias mormoder som har hennes brev? Genast tänker jag på hur dum han måste känna sig när han läser om Ottilias kärleksförklaringar och hur dum hon skulle känna sig om hon fortfarande varit i livet.
I hans eftertal verkar han inse hur han "lekt" med flickornas känslor och verkar ha mognat något sen företalet.
Jag tror att detta var bara ett sätt att krydda historian och få läsaren att tänka till lite extra medveten om den lilla extra genomtänkta twisten.

När själva historian börjar skriver Ottilia till sin mormor, och det gör hon fortfarande så långt jag kommit i boken. jag tror att hon ville förklara för sin mormor som undrade varför hon "reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka" och  kom åter "mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel."

Det första intrycket jag fick, efter att ha läst början av boken var att den skulle vara ganska sorglig.
Min tolkning till en början var att den inte var en sorglig. Kanske ville författaren skapa egna förväntningar och en egen bild av resterande innehåll samt sedan ändra den för att tillslut motbevisa ännu en gång? Något långsökt men ett bra sätt att skapa lite mildare vändpunkter i boken och läsarens huvud.