Ett citat är ganska svårt att finna som ska beskriva några dussin sidors text.
Dock hittade jag ett som med lite fantasi kan passa bra in.
"När man bara börjar halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare"
Jag tycker att Ottila var ordentligt malplacerad i Stockholm.
Lantflickan som endast bor med sin mormor görs om till en accessoar för att utsmycka någons hem och lära sig vett och etikett och hela överklass köret. Jag tycker att hon hela tiden givit upp sig själv (och absolut tydligast i slutet) under Stockholms visiten och därför bara halkat ner för den fasansfulla branten som dramatskt beskrivs och hon satte sig själv mer och mer i skiten (fortare och fortare) rent utsagt. I slutet hade hon glidigt ner för branten och sedan påbörjat den långa vandringen till toppen igen.