"Jag hade en gammal tant; men hon dog i choleran. Icke för att hon någonsin rumlat eller lefvat ordentligt; icke för att hon hade fallenhet för choleran, mer än för något annat; icke för att hon någonsin varit en person, introcuderad i en roman -...."

Ett ganska annorlunda och konstigt 
sätt att introducera en bok på. Där tycker jag även att vi ser en glimt av kvionnoförnedring; "icke för att hon någonsin varit en person, introducerad i en roman"? Var hon inte värd att bli introducerad i en roman? Hans sätt att skriva gav mig en anledning att lyfta lite på ögonbrynet. Varför var han så nervärderande mot henne? Hade han egentligen en anledning, eller var han bara allmänt fräck mot kvinnor? Jag störde mig lite på det respeklösa viset att skriva.


Ottilia till sin ömt älskade Mormor.

"Min goda, vördade, dyraste Mormor! Hvad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: »Du reste bort som en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som en dödens lilja och tyst som dess ängel.» - Så är det ock, min goda Mormor!"

Dessa är de första meningarna när själva historian börjar i boken.
Om man endast läser dessa utan några som helst reflektioner eller tankar om vad som komma skall så anser jag förstår jag att någonting hänt Ottilia. Eftersom det framgår tydligt att hon var en livsbejakande ung kvinna innan hon reste iväg. Dock tycker jag att dessa skapar lite frågetecken; vart reste hon? Varför kom hon tillbaka så förändrad; tyst mager, blek och tillsynes olycklig?
Språket är målande med en gnutta av poesi; jämförelser som mager som en vindfläkt, mager som dödens lilja etcetera. Jag tror att boken är som ett svar till mormodern varför hon kom tillbaka som en helt annan person, vad som egentligen hände. Man märker även att Ottilias mormor betyder mycket för Ottilia, med sina kärleksförklaringar; goda, vördade, dyraste, sedan får man ju veta att hon bor med sin mormor och då faller de bitarna på plats.