Jag tycker att boken påminner lite om Pengar som vi läste vid tidigare tillfälle.
Författaren där, Victoria Benedictsson levde under 1800-talet som Sophie von Knorring. Dock föddes Victoria 2 år efter Sophies död vid 51 års ålder. Tiderna kan ha ändrats betydligt mycket under Victorias uppväxt. Victoria dog även vid betydligt lägre ålder, hon blev blott 38 år gammal.
Bådadera skrev till en början under pseudonym.
Victoria gav ut sina skrifter under namnet "Ernst Ahlgren" och Sophie "Författaren till Couisnerna"
 det senare anser jag vara lite avslöjande att under namnet döljdes en författarinna.
På t ex Wikipedia står det massa information om Benedictsson medans under von Knorrings namn står ytterst lite fakta. Detta kan bero på att Knorring var äldre och det kanske inte alls sparades källor till fakta om henne på samma vis som Benedictsson.

Båda dessa böcker handlar om två unga flickor i samma ålder på landsbyggden. Den ena gifts bort och den andra får man bara följa med på en visit till huvudstaden. I Illusionerna gifter sig mannen (Otto) i yngre ålder än vad mannen i Pengar gör. Det verkar även som att Ottos trolovade Malvina, hade lite mer att säga till om än vad Selma hade. Hade förutsättningar om giftermål försämrats med tiden? Malvina var även kär i Otto men kärleken var inte riktigt ömsesidigt, däremot var det det motsatta i Pengar, där Pål var kär i Selma som inte kände detsamma.

Framsidorna är rätt så lika, en ensam kvinna med uttryckslöst ansikte, pråliga kläder. Dock var Selma iförd bröllopsskrud som var svart vilket bröllopsklänningarna var förr i tiden , medans Ottilia har enligt mina spekulationer en vardaglig ändå ganska prålig klänning och huvudbonad.

Jag har själv inte upplevt något liknande, däremot är otrohet och spekulationer om ämnet  tämligen vanligt i media, filmer etcetera.

Ett citat är ganska svårt att finna som ska beskriva några dussin sidors text.
Dock hittade jag ett som med lite fantasi kan passa bra in.
"När man bara börjar halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare"
Jag tycker att Ottila var ordentligt malplacerad i Stockholm.
Lantflickan som endast bor med sin mormor görs om till en accessoar för att utsmycka någons hem och lära sig vett och etikett och hela överklass köret. Jag tycker att hon hela tiden givit upp sig själv (och absolut tydligast i slutet) under Stockholms visiten och därför bara halkat ner för den fasansfulla branten som dramatskt beskrivs och hon satte sig själv mer och mer i skiten (fortare och fortare) rent utsagt. I slutet hade hon glidigt ner för branten och sedan påbörjat den långa vandringen till toppen igen.

"Hvarken helsa eller förmögenhet kunna någonsin på detta sätt räcka till för Ottos återstående lif, och, sedan båda delarne äro borta, måtte då Gud i sin mildhet ingifva honom verklig, upprigtig, från hjertat kommande ånger! Det är allt, hvad jag nu merönskar den tomma bilden af honom, som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort.
God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Ottilia som jag alltid uppfattat äldre i huvudet än vad som står skrivet framstår även här som den världsvana och pricksäkra talaren. Hon talar om att hon sett alla sina illusioner smälta bort vilket hon ser som ett straff när det även kan vara bra att hon fått en tydligare bild av verkligheten istället för att leva med att se det hon egentligen vill se utifrån egna värderingar och tankar.
Hon avslutar med en god natt hälsning till mormodern och talar om att hennes olja i lampan snart tar slut vilket jag tycker man kan tolka på två sätt;
Att hon fortfarande är otroligt svag efter sjukdomen och inte har många dagar kvar i livet, vilket hon då ser fram emot då dessa illusioner försvunnit och hon tvingats leva i den verkliga, hårda verkligheten där ingenting skrivs efter hennes regler.
Det andra sättet kan vara att henens lampa slocknar och att hon då kommer att sluta dokumentera sitt liv på papper och isådanafall faktiskt leva med att livet är hårt och att allt inte blir som man tänkt sig, vilket är en ganska ometaforisk och basic tolkning, därför tror jag mer på den första då det metaforiska språket används flitigt i boken.

"Nej, bevar´s, långt ifrån allt detta! Det är visst inte jag! Inte ditåt en gång! Jag ber, för all del, tro inte det! Det skulle ju alldeles störa min jovialiska reputation, om man kunde falla på den dåraktiga tron, att samvetsqval och sorg någonsin gnagt på mig. Nej långt derifrån! Och måtte nu ingen läsare eller läsarinna i de båda brödrarikena (ty längre komma väl inga Svenska illusioner) utbrista i den gamla, dumma, utnötta, men af okända skäl ännu overderlagda satsen, att:
Qui s´excuse, s´accuse!" (Den som ursäktar sig, anklagar sig)

I utgifvarens eftertal är det enda i princip som han säger att han inte är Otto. Jag tror fortfarande att det här är någon slags krydda på historian från Knorrings sida och jag tror även fortfarande att det är menat som att Otto är denne men dock blivit en ny person och ångrar djupt sina handlingar i sitt ungdomliga han. Om jag isådanafall har rätt med att det är Otto som illusioneras (om det nu finns något ord som heter så men det beskriver det jag ville framföra otroligt bra) så säger han emot sig själv på något dubbel moraliskt vis då han först helt förnekar att det är han och sedan avslutar med att den som ursäktar sig, anklagar sig. Jag tycker att eftertalet är en form av ursäkt om fallet fortfarande är som om jag hade rätt.

Ottilia har sedan hon fått reda på att Otto gjort en annan kvinna med barn legat sjuk.
Hennes trogna vän Melida stöttar henne genom hennes sjukdom. I all förvirring som Ottilia går igenom försöker Otto hela tiden få kontakt med henne men som Ottilia moget avslår.
De får iallafall kontakt med varandra och en dag vaknar Ottilia upp i hans famn. Han berättar att han älskar henne mer än allt annat och vill dela resten av sitt liv med henne, rymma med henne. Ottilia försöker avslå även detta men övertalas att iallafall tänka på saken.

Ottilia blir relativt frisk och hennes Tante bjuder ner henne på en middag, där hon innan alla gäster anlänt träffar Otto. Han är fantastiskt belåten över att träffa henne igen och berättar att han väntat på henne. När gästerna anlänt tilltalar han inte henne som "couisine" utan "söta Ottilia" vilket innerligt glädjer henne. de framför sin "älsklingsscéne" ur Alzire och är sig själva i rollerna utan spelad kärlek. Mitt under framförandet slås dörrarna upp och tante Aline anländer med en dam och en herre i var hand och i släptåg en ung blond vacker flicka och sist som Ottilia direkt känner igen, Ottos barndomsvän Alfred. Ottilia förstår att flickan är Ottos trolovade Malvina. Både Otto och Ottilia stelnar till innan det svartnar för Ottilias ögon och hon faller.

Hon vaknar sedan till fyrtiofem minuter senare i sällskap av en doktor och Melida. Ännu en gång insjuknar hon och ligger i veckor innan hon klarnar till i huvudet. Då når nyheten även henne att Otto flyttat till sin fästmö, att de gift sig. Melida finner sig alltid vid hennes sida och stöttar henne genom allt innan Ottilia efterlängtat får klartecken att hon kan resa hem till sin goda mormor igen. Hon bestämmer sig dock för att kolla hur det ligger till hos hennes föredetta kammarjungfru och vän, Marie och dennes och Ottos barn. 
Ottilia ser barnet nästan som hennes eget medans hon passar barnet när Marie sprungit ut på ett ärende, hon önskar innerligt att denna otroligt söta varelse var hennes avkomma. Då öppnas dörren och Otto kommer in. Han faller gråtande på knä och vilar sitt huvud mot Ottilia. Hon tar förnuftet till fånga och ber honom sansa sig. Hon ser detta som att Gud givit dem ett sista "farväl för hela detta lifvet."

Jag tror att det här är en helt påhittad historia. Kanske att vissa personer och detaljer faktiskt fanns/inträffat i Knorrings liv som hon sedan använder som inspiration för att fullända sin påhittade historia. Det här gjorde hon tror jag eftersom hon inte alls ville gå ut med hela sitt liv i en bok som vem som helst skulle kunna läsa.
Det skulle kunna vara hennes egna liv också och att hon då har kryddat på med massor av detaljer för att göra en ganska enkel historia känsloväckande och lite dramatisk. Störst sannolikt tror jag att den är påhittad. Med det lilla pr tricket med Utgifvarens företal hur man får det till att det är Otto när man läst en bit in i boken för att ge berättelsen en twist av eftertänksamhet. Vilket hon även lysckades med då jag reflekterat över bokens innehåll under större delen av läsningen. Jag hittar dessvärre inga citat som kan kopplas ihop med dessa slutsatser. Däremot hänvisar jag till både Utgifvarens företal och eftertal för att ta del av illusionen som skapas i företalet och sedan krossas i eftertalet, vilket jag även tror är menat som ett av de illusioner som boken förväntas skapa.

När man talar om eviga teman upptäcker man att samhället då och nu faktikst inte är allt för olika.
Teman som alltid hänger kvar som även syns tydligt i boken och i dagens samhälle är framförallt olycklig kärlek, den hemska känslan att älska någon som inte älskar dig tillbaka och ännu värre i den här boken, låtsas att den älskar dig tillbaka. Det här är vanligt mestadels i ungdomsböcker då det är otroligt vanligt som tonåring att bli kär i den man inte kan få.

Könsroller är även otroligt vanligt, både när man är liten och säger att tjejer är bättre än killar och vice versa och även i vuxenvärlden med löneskillnader och jämställdhetsfrågor.
Även skillnader mellan fattiga och rika är ett hett ämne som alltid återkommer i både samhället och tidskrifter.

Helt enkelt olika sorters klyftor mellan olika sorters människor. Sådant är kvarstående problem i samhället, olika sorters maktspel och jämdställdhets problem. Frågan är om dessa problem någonsin kommer att lösas eller är och kommer förbli eviga teman föralltid?
 
Jag tycker även att jämställdheten mellan ungdomar och vuxna är alldeles för låg. Både i boken och i dagens samhälle. Endast för att de äldre har levt längre betyder det inte att man kan vara otrevliga och nedlåtande mot de yngre. I boken t ex när tante Aline gång på gång snäser åt Ottilia som om hon vore inget värd. Samma sak kan man se idag i bland annat köer till kassan hur äldre har mage att tränga sig i kön. Oftast så leder detta till protester i dagens samhälle vilket det inte gjorde förr i tiden utan då lärde man bara sig att leva med otrevligheterna vilket jag tycker är ganska bisarrt att man tog så lite plats och aldrig uttryckte sina känslor helhjärtat.

Jag anser att en klassiker är en bok som aldrig går ur tiden. Många böcker som ges ut försvinner lika fort, men vissa minns man alltid och använder som exempel decennier senare.
Därför tycker jag heller inte att moderna böcker kan vara klassiker då deras framtid är omöjlig att förutspå. Man kan säga att det kan bli en klassiker men aldrig med en ren säkerhet. Huruvida en bok kan kallas klassiker ser man inte förrän den fått sin dom av kritikernas glåpiga ögon och läsarnas egna recensioner. En klassiker bör ha några år på nacken och ska berätta om hur det en gång varit. Illusionerna skulle man kunna kalla en historiebok lika bra som en klassiker. Den berättar för oss idag om skillnader på landet och i staden, köns och klasskillnader och hur det hade kunnat vara om världens inte utvecklats med samma swung som den gjort. Utan böcker som denna kanske vi inte alls hade haft en lika bra uppfattning om vår faktiska utveckling. Värdet av dessa böcker är ganska högt då det kan användas som läromedel och även som en hobby.
Min bok är en klassiker för att den har uppfyllt mina kriterier om vad jag anser är en klassiker.
Med gammeldags och ett ganska vackert språk, ändå för mig med ett ganska ointressant innehåll men som ändå får så otroligt mycket sagt. Även den extremt oinnovativa framsidan ger något av en klassikerstämpel.


Samma bok med olika omslag, ganska onödigt enligt min mening.

I min tredje logg analyserar jag min bok utifrån vad som kännetecknar en klassisk roman. Här reflekterar jag också över å vilket sätt min är en historisk beskrivning av vårt samhälle, och storstadslivet.

Boken har ett otroligt målande språk som hela tiden ritar upp bilder till den insatta läsaren. Knorring skriver emellanåt i metaforer och bildspråk för att beskriva något ganska dramatiskt. Citaten på första sidan som ofta i inte bara min blogg har nämnts och diskuterats är ett av de tydligaste exemplen på Knorrings metaforiska förmåga;
"Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel."
Citatet ger en tydlig bild med hjälp av de fetmarkerade bildspråks markörerna. För att just betona om hur förändrad hon var när hon kom hem igen så lägger hon in bildspråks etapperna där hon beskriver hemkomsten och har inte alls lika tunga metaforer i det positiva, just för att verkligen lägga fram hur Stockholm förändrat henne åt det negativa hållet. Knorring har ett genomtänkt skrivande och det är tydligt vad det är hon vill framlägga och det betonar hon ofta med dessa tunga metaforer.


Dödens ängel - bildkälla

Berättelsen är uppbyggd som en tillbaka blick där Ottilia berättar i brevform/dagboks anteckningar för sin mormor hur allting var i det aristokratiska Stockholm.
 Hon börjar med att berätta om dagen då tante Aline kom till hennes hem. Därifrån berättar hon allt från början till slut och växlar lite med att skriva i  dåtid, nutid även om tillfället är detsamma.
Det är ungefär som att två tider utspelas samtidigt parallellt ungefär som om mormodern skulle läsa detta samtidigt som det händer eller liknande.
När hon sedan kommer hem skriver hon fortfarande istället för att tala med sin mormor vilket kan ha flera olika anledningar. Antingen så har mormordern gått bort och Ottilia skriver till henne när hon är i "himmelen" eller så är hon en ganskam blyg gestalt som istället för att berätta allt detta till mormodern fegar lite och skriver istället. Hon kanske skäms över sin svåra kärlek till Otto och därför är det för henne ett lättare sätt att berätta genom brev.
Jag tror att det här är ett ganska smart drag från Knorrings sida då det väcker lite förvirring och får läsaren att verkligen tänka till och reflektera över innehållet i boken. Som jag tidigare nämnt tror jag att hon försöker få läsaren lite delaktig i sitt skrivande och komma på egna slut och tillsist kanske förargas eller lättas över hur boken faktiskt slutar.

I boken skildras Sthlm som en plats där överklassen samlas och lever livets glada dagar. Mycket fester och mycket pengar. Man skulle kort och gott visa upp sig och skaffa sig en betydande ställning.
Det här går att jämföras med dagens överklass och Stureplan idag, du ska vara snygg, ha mycket pengar, skaffa dig de rätta kontakterna och festa.
Jag kan inte hitta något citat som jag direkt kan koppla till mina slutsatser då staden Stockholm inte beskrivs särskilt ingående utan endast deras livsstil.

Om vi till en början endast fokuserar på Ottilia och hur hon samspelar med intrigen och karaktärerna;
Hon genomgår någon slags personlighetsförändring från att vara sig själv i en för henne trygg och hemvan miljö hos sin mormor på landet till att förändra sin livsstil, hennes sätt att vara och hennes sätt att tänka när hon flyttar till stan, en ovan och otrygg miljö.
På så sätt samspelar hon med miljön då hon i takt med miljöombytena förändras själv. Kanske intrigen med Otto var en faktor till Ottilias drastiska förändring. Ottilia beskrivs mest utifrån sitt egna perspektiv då hon  mestadels förklarar sina egna känslor. Jag får ingen riktig bild av hur Ottilia ser ut förrutom bilden på bokens framsida och tante Alines beskrivning i början. Detta gör att eftersom historien fortgår ändrar hon skepnad i mina ögon.

Jag kan känna igen mig i Ottilias osäkerhet på nya, ovana platser och med nya möten. Jag känner även igen mig i hennes säkerhet på en hemtam plats.
Killar som Otto tror jag att det tyvärr finns gott om i dagens samhälle. Detta gör att personerna känns verkliga för mig.

Jag anser att personerna passar alldeles utmärkt i sin tid, något tillbakadragna med någon sorts blyghet och rädsla för att inte leva upp till kriteriena för att vara propra mogna damer eller gentlemän med charm.
Jag tycker inte att det finns några som helst moderna drag i boken. Den speglar sin tidsepok till punkt och pricka vilket kanske inte är så förvånande då Knorring själv levde under samma tid. Baserat på att jag verkligen får undersöka bokens rader med förstoringsglas för att hitta minsta lilla likhet har jag dragit denna slutsats.
 
Jag tror att samhället formar människorna och deras personligheter även om det också är människorna som formar samhället. Detta skulle man kunna kalla moment 22, då jag tycker att samhället blir brutalare och brutalare med absurda ideal, krav och normer.

"Hemliga tankar framgår inte lika tydigt som utseendet som beskrivs ordagrant" - i många av dagens böcker kan det vara tvärtom med tydligare beskrivningar av människors hemliga tankar. Beskrivningar kan det vara sämre med. Varför tror du att Knorring väljer att förtiga detta?

---

Genom att inte tala om vad alla tänker hela tiden så lägger man allt fokus på huvudpersonen och dennes tankar. Man ger även ansvaret till läsaren att föreställa sig vad folk tänker i olika sammanhang. Knorring kanske väljer att förtiga detta då hon just vill låta läsaren föreställa sig själv, väcka nyfikenhet och involvera läsaren i skrivandet så att säga, försöka få läsaren att fortsätta läse hennes kreativa bok och förstå hur hon själv som författarinna tänker.

Jag ser en koppling mellan boken och filmen Brokeback Mountain. Skillnaderna är att i filmen är det ett homosexuellt vuxet par som tvingas att gömma sin kärlek från samhällets kritiska ögon. I boken så är det kärleken mellan Ottilia och Otto, hur de tvingas att hålla sin blomstrande kärlek i skymundan där ingen hör eller ser något och att historierna utspelar sig i olika land.
Detta kan man även kalla en koppling mellan gårdagens samhälle och dagens, fast på olika sätt.
Då var det tabu att vara kär innan giftermål och överhuvudtaget bli sedd med en pojke om man själv var flicka.
I dagens samhälle (eller när Brokeback Mountain utspelar sig) så är det också tabubelagt att vara kär i en pojke om man själv är pojke. Dock gäller detta genom hela livet och inte bara då tills man gifter sig. Båda måste gömma sig för det höklika granskandet utanför deras egna bubbla.

Eftersom Ottilia är förtäljaren i boken så är det oftast från hennes perspektiv som personerna beskrivs. Hon har ändå ett ganska moget sätt för sin ålder, att beskriva folk hon möter med ord som klockrent tydliggör en bild av personen som målas upp på ens näthinna.

Till exempel hennes sätt att beskriva hennes tante, Aline:
".... upptäcka mina ögon ett torrt, magert benrangel med insjunkna, färglösa kinder, med ögon skarpa och runda, med en mun utan en enda tand, händerna hvita som grissylta, och hela denna figur insvept i siden och fina broderier, band och flor."
Man ser framför sig den där fula tanten, med ålderns tecken i ansiktet, blek och mager som om hon var insjuknad i vampyrismen eller liknande.
Självfallet är det inte Ottilias egna beskrivningar utan då författaren, Sophie von Knorring genom Ottilia. Vilket är lite fascinerande med böcker hur författaren väljer att tala igenom någon annan många gånger kanske av en absurd rädsla att uttala sig själv, kanske iallafall på den tiden då Sophie till en början valde att författa inkognito.
Att hon var iförd siden med vackra broderier antyder att hon var från överklassen och inte någon liten håla som Ottilia var.
Hemliga tankar framgår inte lika tydigt som utseendet som beskrivs ordagrant. Istället får ma agera lite tankeläsare genom att baserat på reaktioner som beskrivs klura ut vad de kan tänkas tänka. Ibland så talar även Ottilia om vad hon dror sitt sällskap tänker:
"Sedan trodde den Herrn väl inte, att det lönade slå upp sin språklåda till mig, utan han skrattade och skämtademed en flicka till höger,...." I det här citatet framgår vad Ottilia tycktes tro att hennes bordsgranne tänkte och även Ottilias fruktan att verka omogen, tråkig och ointressant. Kanske även en gnutta av avundsjuka från hennes sida.

I min andra logg funderar jag på och analyser jag min bok utifrån skildringar av miljö och karaktärer. Här reflekterar jag också över på vilket sätt språk och struktur påverkar läsupplevelsen.

Ett stort hinder på vägen för min läsning har helt klart varit språket. Ord som man måste googla för att få reda på betydelsen, särskrivning, franska och värst av allt; olidligt långa meningar emellanåt.
På grund av dessa faktorer kom jag inte heller riktigt in i boken direkt och blev något ofokuserad på vad orden sade och istället låg fokuset på hur orden såg ut och hur annorlunda språket faktiskt var då, till skillnad mot nu. Varför gjorde det allt så svårt, med en massa h och v i följder, varför har det inte bara lika enkelt och rakt på sak som nu för tiden? (Så lär även den generation som inte ens är påtänkt ännu också säga) 
Franska fraser som man får gissa sig till vad de betyder om man inte har något google translate i närheten. Där inser man även vilken stor språkutveckling som skett från då till nu. Vi behöver en dator för att kolla upp sådant medans de var tvungna att lära sig fler än ett språk för att förstå vad som sades.

"Mormor, ty du minns väl, huru gerna man tror den, man innerligen älskar, om alla upptänkliga dygder och framför allt om orubblig tillgifvenhet, skulle skenet vittna emot."

Just det här citatet tycker jag passar in bra som en beskrivning på boken då det framgår att hon skriver till sin mormor, då hon börjar meningen med att tilltala sin mormor (dock i skrift). Hon textar på om den hon älskar vilket är Otto som är en ganska stor del av det jag hittils läst i boken. Sist men absolut inte minst; Självklarast av allt; illusioner. Hon skriver om illusioner vilket är ett ganska hett ämne i boken och för att boken heter just Illusionerna. De sista fyra orden tycker jag är tydligast kopplat till illusioner. Det där välkända skenet som så ofta bedrar har även Ottilia råkat ut för, som hon präntat ner i ord i just detta citatet.

"Jag hade en gammal tant; men hon dog i choleran. Icke för att hon någonsin rumlat eller lefvat ordentligt; icke för att hon hade fallenhet för choleran, mer än för något annat; icke för att hon någonsin varit en person, introcuderad i en roman -...."

Ett ganska annorlunda och konstigt 
sätt att introducera en bok på. Där tycker jag även att vi ser en glimt av kvionnoförnedring; "icke för att hon någonsin varit en person, introducerad i en roman"? Var hon inte värd att bli introducerad i en roman? Hans sätt att skriva gav mig en anledning att lyfta lite på ögonbrynet. Varför var han så nervärderande mot henne? Hade han egentligen en anledning, eller var han bara allmänt fräck mot kvinnor? Jag störde mig lite på det respeklösa viset att skriva.


Ottilia till sin ömt älskade Mormor.

"Min goda, vördade, dyraste Mormor! Hvad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: »Du reste bort som en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som en dödens lilja och tyst som dess ängel.» - Så är det ock, min goda Mormor!"

Dessa är de första meningarna när själva historian börjar i boken.
Om man endast läser dessa utan några som helst reflektioner eller tankar om vad som komma skall så anser jag förstår jag att någonting hänt Ottilia. Eftersom det framgår tydligt att hon var en livsbejakande ung kvinna innan hon reste iväg. Dock tycker jag att dessa skapar lite frågetecken; vart reste hon? Varför kom hon tillbaka så förändrad; tyst mager, blek och tillsynes olycklig?
Språket är målande med en gnutta av poesi; jämförelser som mager som en vindfläkt, mager som dödens lilja etcetera. Jag tror att boken är som ett svar till mormodern varför hon kom tillbaka som en helt annan person, vad som egentligen hände. Man märker även att Ottilias mormor betyder mycket för Ottilia, med sina kärleksförklaringar; goda, vördade, dyraste, sedan får man ju veta att hon bor med sin mormor och då faller de bitarna på plats.

Jag har läst lite mer än en femtedel av boken nu.

Jag tycker att boken handlar om maktspel från olika håll. Dels från tanten Aline som använder henne som en inredningsdealj, med den "fagra flickan från landet" samt från Ottos håll hur han gång efter gång säger att han älskar henne, när han redan har Melida, Pauline och hans trolovade som sina älskarinnor. Även hans "hyckleri och dubbelspel" som uttrycket på baksidan säger, slutar hon inte att älska honom. Vi får följa Ottilias resa i den aristokratiska överklassen, på allt från baler, sammankomster, middagar.
Man ser tydligt de stora skillnaderna från att vara tonåring där som nu, hur hon hela tiden måste tänka på vad hon ska säga för att verka så mogen och vuxen som möjligt, hur hon biter sig i tungan varje gång hon inte tänker innan hon pratar. Detta är helt annorlunda från idag då jag tycker att i stort sätt inga tonåringar tänker på vad de säger, slänger ut sig saker som både är omogna och elaka. Då gjorde man allt för att verka mogen medans idag så bryr man sig inte alltid om hur man uppfattas.

Man märker även tydligt kvinnornas roll i dåtidens samhälle.
De vet sin "plats", ungefär tig, sitt still och gör som du blir tillsagd. Därför tycker jag att maktspel passar in på boken; Äldre män över yngre män, män över kvinnor, äldre kvinnor över yngre kvinnor.
Jag anser även att klyftor är ett nyckelord för boken. Klyftan mellan rika och fattiga betonas starkt när halvfattiga bondtösen Ottilia förs till Stockholm och kastas in i överklassgänget.
Ottilia visar i början starkt att hon egentligen inte hör hemma där, kanske lite som en tyst protest i saknaden av sin mormor, som tillexempel när hon river sönder sin klänning i droskan när de gör en kort visit hos en bekant till Aline på väg till Stockholm.

I början av boken finns flera sidor lång text om Sophie von Knorring och hennes olika verk. 
Människor som funnits i Sophies liv beskrivs, även hennes namnskifte och vad kritikerna tycker om hennes böcker etcetera.
Mycket fakta om utgivning finns också.
Enligt min mening tycker jag att sådant i böcker är onödigt. Flera sidor av bara fakta om hur utgivning, recensioner gått till tror jag inte att många tycker är särskilt roande att läsa.
När man ändå läst allt detta "tråkiga" fick man reda på att boken när den gavs ut, runt år 1830 mottogs den både med ris och ros. Många hade svårt att förstå hur Ottilia kunde bli kär i en så svag och menlös karl som Otto. Något som är roligt är att det är otroligt många som valt att recensera boken utan att lämna sina namn, vilket skulle vara otänkbart i dagens läge, för idag måste man lämna sitt namn för att det ska publiceras. Idag dras heller inte folk för att lämna sitt namn och bli kritiserade för deras åsikter etcetera. 

UTGIFVARENS FÖRETAL.
".... ty ingen må nu gå och förhemska sig med den rysliga tanken och illusionen, att ett cholera-lik ännu står kapprakt ofvan jord, hvilket mitt förblomstrade språk så när kunnat gifva anledning att förmoda. Nej, nej! - gumman är, der hon skall vara, och himlen gifve, att jag kunde säga det samma om mig...."

Jag tycker att utgivarens företal saknar en röd tråd, vilket jag antar var ett speciellt sätt att skriva förrut.
Jag tycker även att utgivaren har en ganska vass, nonchalant och fräck ton i sitt sätt att skriva. Något nervärderande mot kvinnor skulle jag säga. Då han mellan raderna skriver som att Ottilias mormor, inte var något att ha. För det var nämligen Ottilias mormor som var Ottos tante som dog i choleran enligt all den "onödiga" faktan i början. Vem skulle vara hans tante om inte Ottilias mormoder som har hennes brev? Genast tänker jag på hur dum han måste känna sig när han läser om Ottilias kärleksförklaringar och hur dum hon skulle känna sig om hon fortfarande varit i livet.
I hans eftertal verkar han inse hur han "lekt" med flickornas känslor och verkar ha mognat något sen företalet.
Jag tror att detta var bara ett sätt att krydda historian och få läsaren att tänka till lite extra medveten om den lilla extra genomtänkta twisten.

När själva historian börjar skriver Ottilia till sin mormor, och det gör hon fortfarande så långt jag kommit i boken. jag tror att hon ville förklara för sin mormor som undrade varför hon "reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka" och  kom åter "mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel."

Det första intrycket jag fick, efter att ha läst början av boken var att den skulle vara ganska sorglig.
Min tolkning till en början var att den inte var en sorglig. Kanske ville författaren skapa egna förväntningar och en egen bild av resterande innehåll samt sedan ändra den för att tillslut motbevisa ännu en gång? Något långsökt men ett bra sätt att skapa lite mildare vändpunkter i boken och läsarens huvud.

Felicia  (www.bokbloggenillusioner.blogg.se) om ♣ - Före läsningen:

tja tja!

Blev lite förvånad när såg att vi valt samma citat, vi kanske är telepatiska tvillingar :D

varför valde du citatet? Jag tog det eftersom jag mest tyckte att det speglade min upfattning av Ottilia. Som en väldigt håglös varelse som var lycklig förut!

---

 



Intressant! Jag valde detta citat eftersom det lät otroligt smashing och något dramatiskt.
Jag tog bara det citatet eftersom det var det första nämnvärda citatet i boken.
Nu när jag läst lite längre i boken håller jag med dig, med att Ottilia framstår som "en väldigt håglös varelse" och med en lycka som ej kvarstår från hennes förflutna. Dock återkommer lyckan när hon möter Otto, men det är en annan femma.

Framsidan
Om man studerar framsidan ser boken ganska trist och tråkig ut. Inga fint fotade bilder eller flashiga tecknade bilder. Snarare en svart tråkig blyertsteckning tryckt på en mesigt gul rektangel. Resten av bokpärmen är ljust blå med en dovare underton. Allt detta tyder på att boken är gammal då framsidan inte är den mest exklusiva. "Döm aldrig boken efter dess omslag". Starka färger kopplas ofta till ungdomen med starka viljor och personligheter. Förr i tiden hade inte folk samma rätt att uttrycka sina känslor och åsikter som idag och därför kopplar man starka färger till ungdomen och nymodigheter. Förr i tiden kanske man heller inte hade tillgången till att måla med starka färger då det i dag är mestadels kemikalier etcetera.
Kvinnan på framsidan som jag antar är den sextonåriga Ottilia har en gammal klänning med många volanger och små detaljer i form av rosetter, mindre volanger och frasiga kanter. Hon har även en form av huvudbonad/schalett även den med frasade kanter. Både gestalten på framsidan och färgval etcetera tyder på att boken är från en passerad tid med andra nymodigheter och trender.
Om vi nu dömer boken efter dess omslag så ser boken riktigt tråkig ut. Det här med "döm inte boken efter sitt omslag" kan även kopplas till namnet på boken, Illusionerna att allt kanske inte är som det verkar och man sätter kanske upp någon sorts illusion för att blunda för verkligheten.

Baksidetext
Baserat på texten på baksidan som är en förkortad sammanfattning av boken verkar den handla om den tidiga överklassen på 1700-1800 talet. Boken verkar även handla mycket om någon form av maktspel vilket var ganska vanlogt förr i tiden, med kvinnor utan rösträtt mm. Sophie verkar ha skildrat sitt eget liv och uppväxt i boken i form av någon annan.
Boken verkar ha stråk av olycklig kärlek och svek.
"Hennes faster hämtar henne till Stockholm för att pryda hemmets salong med den unga skönheten."
Citatet tolkade jag på två sätt; Till exempel att fastern i fråga vill att de ska se "vackert" ut utifrån, därför tillför hon brorsdottern som nästan en prydnad i hemmet för att visa en idyllisk perfektion av familjen och deras boende. Man kan även tolka det som lite friskt blod bland det gamla fastern kanske kände sig ensam, grå och trist och ville se något ungt frisk och vackert.

Slutsats
Allt är skrivet utifrån mina egna tolkningar av text och bild på boken.
Mina förväntningar på boken är ganska likgiltiga då jag finner böcker från förr i tiden lite trista och intetsägande med gammalt språk och färglösa tråkiga omslag som inte alls ger en den där förväntan som vissa böcker kan göra.